Konstens Åland
Den allra äldsta åländska konsten består av arkeologiska fynd i form av leridoler, dekorerade krukor med mera. Den äldsta bevarade bildkonsten utgörs av kalkmålningar i de medeltida stenkyrkorna. Vilka konstnärer som döljer sig bakom dessa verk vet vi inte. En av de få namngivna kyrkomålarna är mäster Mårten Johansson, som omnämns på 1600-talet. Hans målning ”Sankt Göran och draken” finns bevarad i Saltviks kyrka.
På 1800-talet ökade antalet målare i landskapet, även om rätt så få ägnade sig åt ateljémåleri. Många allmogekonstnärer utförde väggmålningar i förmögna hem eller dekorerade möbler och bruksföremål. De flesta känner vi dock inte till namnet.
Den mest kända allmogekonstnären är Carl Kuhlman (1823-85) från Saltvik, Nääs. Han utförde väggmålningar och rullgardiner med storslagna landskaps- och stadsvyer men ägnade sig också åt möbel- och stafflimåleri.
Samtidigt ökade sjöfartens och allmoge-seglationens betydelse. Redare och kaptener beställde porträtt av sina fartyg och i många hem var den första riktiga tavlan ett skeppsporträtt. Utländska oljetryck och litografier började också hitta vägen till Åland.
I mitten av 1800-talet blev konstakademin i Düsseldorf centrum för det europeiska landskaps- och genremåleriet. Från hela Norden vallfärdade konstnärer till staden vid Rhen för att studera tillsammans med likasinnade. Från Finland reste flera hundra konstnärer, bland annat Werner Holmberg, Hjalmar Munsterhjelm, Fanny Churberg och Berndt Lindholm. Två ålänningar som studerade i Düsseldorf var Karl Emanuel Jansson (1846-74) och Anders August Jansson (1859-82).
Konstnärerna gjorde skisser i sina hemtrakter och reste därefter till Düsseldorf för att fullborda målningarna i ateljé. Allt måleri utgick från omsorgs-fulla naturstudier. Noggranna skisser av små detaljer sammanställdes till hela landskap.
Düsseldorfskolan ville avbilda naturen, men inte sådan den verkligen var utan ett romantiskt ideal-landskap. Det idylliska och pittoreska lyftes fram och man avbildade gärna ålderdomliga miljöer och sysslor. I takt med den framväxande nationalismen i samhället ökade de fosterländska inslagen i måleriet.
Karl Emanuel Jansson (1846-74), Åländsk bondbrud (detalj), 1869, opd, Statens konstmuseum, Konstmuseet Ateneum.
Den åländska konstens van Gogh – så har Joel Pettersson beskrivits. På sin egen tid betraktad som en särling, har han idag rönt stor uppskattning för sin konstnärsgärning.
Förutom ett år av konststudier vid Åbo ritskola levde han så gott som hela sitt liv i byn Norrby i Lemland, där han trots bristande intresse och talang för jordbruk var tvungen att överta hemgården. Både jordbruket och ett försök att driva hönseri misslyckades kapitalt, vilket tog den känslige konstnärssjälen hårt. Liksom van Gogh gick han en förtida död till mötes.
Joel Petterssons måleri har ett helt annat utrryck än Önningebykolonisternas. Hans målningar kan närmast karaktäriseras som expressionistiska, med starka färger och djärva penseldrag. De enkla material han använde – vanlig målfärg på kartong eller spännpapper – har dock gjort att färgstyrkan inte bevarats för eftervärlden.
Joel Pettersson var en mångsysslare, som förutom måleri ägnade sig åt teater och litteratur. Han skrev och regisserade teaterstycken, gjorde scenografi, marionettdockor och teaterkostymer samt skrev noveller och annan prosa. Han uppträdde också med en enmansföreställning under namnet ”Farbror Joel ritar och berättar”.
Joel Pettersson (1892-1937), Pellas i Överö (detalj), opd, Stiftelsen Ålands Vänner.
Under den första hälften av 1900-talet fortsatte den åländska konsten i invanda spår. De internationella konstriktningarna som Die neue Sachlichkeit och surrealismen hade föga inflytande på Åland. Idealet var fortfarande en realistisk naturalism. I denna tradition arbetade Thure Malmberg (1894-1968), Erik Juselius (1891-1948), Algot Nordlund (1904-93), Erik Arthur Henriksson (1891-1948) och Anton Bengtsson (1896-1980).
Efter andra världskriget skedde ett uppsving i det åländska konstlivet då Ålands konstförening grundades 1953. Initiativtagare var Nils Byman (1906-96), som också spelade en viktig roll i grundandet av Ålands konstmuseum 1963.
Konstföreningen anordnade kurser och målar-läger som fick stor betydelse för konstens utveckling på Åland. Fortfarande var naturen det vanligaste motivet, men uttryckssättet influerades starkt av kubism, expressionism och konkretism. Nils Byman, Ture Bengtz (1907-73), Hildur Stenbäck (1912-98) och Bo Högnäs (1919-91) hörde till denna generation konstnärer, var och en med sitt eget uttryck.
En konstnär som tidigt gick sin egen väg är Henrik Nylund (1945-1982). Han ägnade sig åt såväl monumentalmåleri som känsliga skildringar av skärgårdsnaturen i flera olika tekniker. Han var också en visionär när det gällde det åländska kulturlivets utveckling.
Museer:
Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors
Museet för nutidskonst Kiasma i Helsingfors
Åländska konstnärers hemsidor:
Övriga: